endastmatilda

Kategori: Tankar&åsikter

fuck cancer - min historia

       

23e januari 2015

Kändes så jäkla overkligt att få höra det. Så fel. Inte skulle väl någon i min närhet någonsin....? Men jo. Med stora bokstäver står det nu ristat i min hjärna och hjärta. "Din farmor har cancer." Cancer? Det känns läskigt. Det har fortfarande inte sjunkit in. Jag trodde inte det. Det har gått ett antal timmar sen jag fick reda på det, men det har fortfarande inte fastnat, har fortfarande inte förstått allvaret. Känns så jäkla overkligt, inte skulle väl någon i min närhet någonsin....? Men jo. Nu var det helt enkelt min tur att lida.

Vi vet alla vad cancer förknippas med. Men cancer går att bota och om jag får bestämma så blir min farmor frisk. Hon ska klara detta. Det är tungt för oss alla, en får diagnosen men alla drabbas. Jag är inte en religiös person, men jag ber för att farmor ska bli frisk. Jag ber för att läkarna ska kunna rädda henne. Jag ber för att jag vet att hon tillhör Gud, att hon tror på Gud och att Gud tror på henne. Jag ber för att allt ska bli bra och att jag slipper gå runt med ångest för ännu ett dödsfall.


9 februari 2015

Obotlig? Vad menar du? Kan ni inte göra något? Måste väl gå att bota på något sätt? Eller? Men gud vad fel man kan ha. För några veckor sen bad jag för att min farmor skulle överleva. Jag kan sluta nu. Det finns inget de kan göra åt det. Det är över, Gud väntar i princip på henne. Fan. Ville inte att detta skulle hända. Ville verkligen inte. Cellgifter ska lindra det, men hon kommer inte bli frisk. Aldrig någonsin. Hon kommer dö sjuk. Hörde pappa prata med mamma. "Hon kommer inte klara det". Går i taket. Går sönder. Går inte med på det. Jag är inte så jättenära min farmor, men hon är fortfarande min farmor. Hon har gett mig kärlek, mat och skratt. Vad kommer hända med huset? Huset jag lekt så mycket i, skapat så många minnen i? Någon annan kommer ta över det när hon inte finns. Någon annan som jag inte känner. Kommer inte ha tillgång till huset med så många minnen. Men det känns ändå bra med tanken på att hon kommer ligga tillsammans med farfar. En dubbelgrav. De ska bli återförenade igen efter så många år.

 

19 juli 2015

Det har gått två veckor. Två veckor utan farmor vid liv. Efter en lång tids kamp vann cancern mot en otroligt envis farmor. Fan. Ville det inte, men väntade ändå bara på det. Hon levde på övertid, hon kämpade längre än vad läkarna förutspått. Två veckor sedan. Det var ca 1 månad efter gammelmormor, bara en helg efter hennes begravning. Så done med döden. Gå och vila lite nu och låt mina nära och kära leva. Tack. Och till dig cancer: fuck you. 

        

bästa veckan

   

En vecka med han. Han som betyder mest för mig, han som jag gett mitt hjärta till, har gett honom möjligheten att förstöra det totalt. Men han har gjort tvärtom. Han har fått mitt hjärta helare än vad det någonsin varit och jag vet att han inte kommer skada det. Inte på samma sätt som det varit skadat innan. En vecka. Det lät jättemycket och jag trodde vi båda skulle gå varandra på nerverna, men oj vad fel vi båda hade. Vi har gjort absolut ingenting. Han har vart iväg på lite möten, vi har shoppat och vi har vart på släktträff. Men de är de största händelserna med. Sen har vi typ kollat på TV, film och bara allmänt degat vilket ni nog läst redan. Men jag har ändå inte haft en stund som jag känt att jag haft tråkigt. En andra halva, en själsfrände som funkar på nästan exakt samma sätt som mig. Åh vad jag tycker om honom. Nu har han iallafall åkt hem och jag sitter här själv på mitt rum och försöker att inte få ett psykiskt sammanbrott igen. Fick ett tidigare idag då jag grät som ett barn, allt för att jag inte längre är ledig och för att jag nu inte kommer träffa honom på en stund. Lilla jag jobbar ju till lördag kväll. När ska man hinna träffas då om han dessutom eventuellt ska ut och resa? Men vi får se. Det är bra och nyttigt att känna saknad. Att verkligen få längta. Men usch vad jag hatar det. Men får se det positivt att jag iallafall har honom. Och han är ju bara ett telefonsamtal eller sms bort liksom. Eller en halvtimme med bil. 

Men nu ska jag träna efter denna vecka med massa tjockis. Har säkert gått upp flera kilon denna veckan och dessutom en vecka utan träning när jag precis börjat igen. Vad är detta? Men nu blir att kötta sönder kroppen och sedan en dusch för att sedan ladda upp för en 11 timmar lång arbetsdag imorgon och nya rutiner i vardagen så man inte går och småäter hela tiden. Jatack. 

PUSS

livets historia

     

I detta inlägg ska jag skriva om något som jag gjort innan, men vill verkligen visa för folk att ingenting är omöjligt, och vill kunna inspirera och motivera folk att kämpa vidare för en sån person var allt jag behövde. 

Här uppe till vänster ser ni en liten Matilda. En Matilda på ca 14 år. En Matilda, som den Matilda på höger sida inte längre känner igen. 14-åriga Matilda var en tjej som inte hade minsta lilla aning om vad livet hade att erbjuda, en tjej som inte ens levt en femtedel av sitt liv. En tjej som vid 14-15 års ålder ville avsluta sitt liv, avsluta livet som senare kom att bjuda på så mycket. Redan i 13 års ålder gick jag in i min första depression men jag vägrade erkänna det för mig själv. Vadå? Jag mådde ju som alla andra. Men självhatet och komplexen tog senare över. Jag tar inte ens i när jag säger att jag har haft komplex över varenda kroppsdel på mig själv. Jag har haft komplex över mina fötter. MINA FÖTTER. Förstår ni hur svag självkänsla jag hade? Efter ca 3-4 år av självhat, självskador och extremt dålig självkänsla och självförtroende tar vi oss till den högra bilden. Bilden på en 18-årig Matilda. Några kilon lättare men många erfarenheter rikare. En tjej som kan kolla sig i spegeln utan att gråta, en tjej som älskar att träffa nytt folk och hitta på saker. En tjej som helt enkelt uppskattar livet lite mer. Jag är för nyfiken på vad framtiden har att erbjuda för att ens tänka tanken att avsluta mitt liv, men jag vet att det finns extremt många därute som är i min ålder och i den yngre Matilda, som verkligen behöver hjälp. Oftast är vi jävligt bra på att dölja allt, så det gäller verkligen att vara uppmärksam. Det kan bara vara en sån sak som att man kanske blir mindre social, drar sig tillbaka lite mer. 

Kära anhöriga till folk med någon form av psykisk ohälsa: VAR UPPMÄRKSAM, och försök hjälpa så gott det går. Jag var sån dock att jag ville absolut inte ha hjälp, jag skulle klara mig genom det själv, och se vart jag är idag. Självsäkrare än jag vart, men en bra bit ifrån självsäker. Men jag duger som jag är och det är det som jag strävat efter att få känna. 

Ha det bäst nu och ta hand om varandra! 

PUSS

han

             

"Hade aldrig vågat drömma om en kärlek som den här. Någon som älskar mig precis för den jag är. Som om hjärtat håller andan, som om tiden stannar till, när du ser på mig så vet jag vad jag vill.

Allt jag är, allt jag har. Till mitt sista andetag ska jag älska dig med hjärtats alla slag. Allt jag ber, allt jag vill, att få vakna tätt intill, att få älska sig i alla mina dar, med allt jag har. 

Vi har trotsat alla stormar, seglat ut på öppet hav. Och nu efter regnet står vi starka kvar. Du gör livet till en saga, låt oss skriva nästa blad.

Och få leva lyckliga i alla dar."

Här är en lite del från texten som Sofia skrev till Carl-Philip och Molly och Danny gjorde en låt av den och framförde på bröllopet. Fyfan vad vackert och fyfan vad jag relaterar till texten just nu. Kanske inte det här med att trotsa stormar och regn och det, men resten ojojoj. 

Men nu ska jag nog ta och gosa ner mig i min säng!

PUSS

liten text


Varför inte lägga upp lite vinterbilder från altanen liksom??

Klockan 16.00 den 4 juni 2015 sitter jag på altanen iklädd en långklänning och kofta. Jag fryser. FRYSER? Det är årets första sommarmånad och termometern har fortfarande inte stigit över 20 grader. Jag sitter här, kollar ut över skogen framför mig. Träden svajar lite lätt och fåglarna kvittrar. Harmoniskt. Man kan höra hur det lite lätt fräser om träden och ingen musik är nödvändig. Jag sitter här, på platsen som ger mig ro och ska få sista inlämningensuppgiften klar. En inlämning som vi vetat om i veckor, kanske till och med månader. Jag är ute i godare tid än jag kunde varit och kan därför skippa stressen, oron, och bara fullt fokusera på de 300 ord som saknas. 

Lilla ”skrivar-Matilda” vaknade till nu i eftermiddags när jag gick runt hemma och den första meningen bara föll på plats i mitt huvud. Men ska som sagt få sista plugget gjort nu så jag kan satsa fullt ut på körkortet i veckan! 

 

HADEEEEE

imagination

            
Tankarna slog mig när jag lyssnade på denna låt. 

Jag lever i en värld full av drömmar. I en värld där mina drömmar är långt ifrån realistiska och mina fantasier är något som aldrig skulle hända. Jag lever i min fantasivärld med den perfekta pojkvännen, bra ekonomi och bra utseende. Men lagom ekonomi, ingen pojkvän och inte det bästa utseendet är min vardag. Men vad gör det? Jag är tacksam för det jag har. Jag måste inte ha allt för att vara lycklig. Jag har vänner och familj som bryr sig och det är värt mer än något annat. Men det är väl klart man gärna haft någon att skeda med om nätterna, men det är inte det viktigaste här i världen. Min drömvärld är någons verklighet och min verklighet är någons drömvärld. Tänk på det. Man behöver gå under ibland, gråta. Man behöver motgångar för att veta att man lever. Om livet bara skulle flyta på, vad skulle då meningen vara? Då hade man inte haft några mål eller drömmar att leva efter. Kan ingens utseende vara perfekt kan ingens liv vara det. 

Så kära du, när du får motgångar, ge inte upp. Samla kraft, bryt väggar och ta dig igenom det. För det är motgångarna som får en att veta att man lever. Ett liv utan motgångar är som en pool utan vatten, fruktansvärt tråkigt. 

Ha nu en mysig söndag i stormen! 

PUSS

komplex - talar ut

                         

I detta inlägg öppnar jag mitt hjärta och ventilerar mer än någonsin på denna blogg. Detta är inspirerat av ett meddelande jag skrev ihop men aldrig vågade skicka. 

Komplex. Får ont i hjärtat bara av att höra det ordet. Trots att de allra flesta har komplex över något är det något som under en längre tid tryckt ner mig så fruktansvärt mycket. Alla har komplex över olika saker. Vissa kanske bara har komplex över sina lår, eller sina öron, eller vad som. Men jag har nog fan bockat av hela kroppen, allt, ALLT, från öron till fötter. Jag har haft komplex över mina fucking fötter????? 

Allt började med puberteten tidigare än alla mina kompisar. Vid 10 års ålder började jag få bröst, jag började svettas och jag blev rundare. Rundare än alla andra i min närhet. Folk slängde kommentarer om att jag använde bh och deodorant. Det var här allt började. Helvetet som sedan skulle försöra mig totalt och efter 8 år mår jag fortfarande inte helt okej. Vid 11 års ålder fick jag höra att jag var fet. Det sitter kvar, som ristat i mitt huvud. Min "pojkvän" var otrogen och fick för första gången mitt hjärta krossat. Började ta avstånd från killar, är fortfarande lite skygg när det kommer till killar, men vid 12 års ålder var jag rädd att bli kär. I 7an började i en klass där många killar såg bra ut och jag ville bara sjunka genom marken. Ville ju inte prata med killar, för det kunde ju leda till att jag blev kär igen och kunde därmed få mitt hjärta krossat. Var vid 12 års ålder rädd för kärleken. Åren gick jag var tjockast i min vänskapskrets vilket omedvetet slet sönder mig inifrån och vid 14 års ålder blev jag för första gången deprimerad. Trodde jag tog mig ur det men en gång deprimerad alltid deprimerad typ, och i 9an blev det allvarligt på riktigt. Jag grät mig till sömns varenda natt i månader, skadade mig själv. Orkade knappt gå till skolan och ljög därför om att jag var sjuk för att stanna hemma. Psykisk ohälsa var sån extrem tabu vid detta tillfället så ingen visste hur dåligt jag faktiskt mådde. "Kom ur" den igen, men när jag började gymnasiet började jag i en klass med snygga, smala tjejer som alla var ganska populära. Alla var utåtriktade och jag kände att jag inte passade in. Återfall igen. Ångesten blev extrem och jag började få svårt att dölja hur jag mådde. Självskadebeteendet kom tillbaka men tog mig ur det. Denna gången tog jag verkligen tag i det. Träffade mitt ex och började då växa som person. Han hjälpte mig och även Malin. Grät in på dagar, veckor, månader och började se resultat. Sen kom skolan ivägen och det är där jag fortfarande är kvar. Det hela går upp och ner som en berg- och dalbana. Men jag krigar som en gris. För en dag, en dag ska jag vinna över mina komplex.

det där med kärlek

18-04-15 bestämde jag mig för att vädra hjärtat lite.

Det är konstigt. Det där med att man går från att ha en person vid din sida genom vått och torrt till att sitta där den där lördagskvällen helt ensam. Sova själv den där natten man brukade ligga tryggt i hans armar. När man var ledsen och han höll en hårdare. Det är konstigt. Hur man kan älska någon så mycket för att sedan inte känna någonting. Hur man kunde prata om allt, hur man stöttade varandra för att sedan inte ens höra av varandra. Hur kärleken gör en totalt blind. Blind för det negativa och blind för omvärlden. Det är konstigt. Det där med att man vänjer sig. Det blir en rutin, man tror att han ska finnas där hela livet. Man ser en framtid framför sig. Ett liv med han. Sedan försvinner han. Träffar andra, lever livet. Jag kan med träffa andra. Om jag bara vågat. Om jag bara vågat ta första steget. Om jag bara vågat lägga till personen på snap, facebook, men framför allt skriva. Jag är för rädd. Rädd för att bli dömd. Varför skulle han vilja ha mig? Rädd för konsekvenserna. Kommer hela världen få veta hur konstig jag är som skriver till han i hopp om något mellan oss? Tankarna på hur dåligt och pinsamt det skulle bli vinner kriget mot tankarna på hur bra det faktiskt skulle kunna bli. Jag är rädd. Rädd för kärleken. Kärleken är farligare än hatet. Kärleken gör en galen. Man lägger sitt liv i någon annans händer för att sedan låta det tappas i golvet och förstöras. Jag är stark. Jag är stark för att jag har kommit över honom. Hans liv är hans nu och inte en del av mitt längre. Jag bryr mig inte. Jag är stark för att jag släppt honom. Jag känner inte för att lägga min energi på honom. Det är så onödigt när man vet att han inte bryr sig. Jag är stark för att jag efter en månad inte ens skulle bry mig om han gått vidare. Jag är glad igen, redo att leva livet.

Jag saknar inte honom men jag saknar minnena. Hur man om kvällarna fick mysa, bli pussad på lika mycket som man pussade tillbaka. Hur man fick kärlek och blev varm och pirrig bara genom att möta blicken. Hur glad man var när han skrev först. Hur man hade en extra familj som också gav en massa kärlek. Jag saknar kärleken som flödade. Men framför allt saknar jag hur lycklig man var, hela vägen in till hjärtat. 

bloggutmaning

Lovar du att vara ärlig? YES SIR

Du heter: Beatrice. Nä skojar, Matilda är mitt namn.

Smeknamn: Har inga :(( så kommer ni på något kan ni ju lämna en kommentar eller nåt 

Låt som, när du är ledsen, sörjer till? Ed Sheeran. Bra låt. Hahah men nä asså drar igenom hans album om jag är sad. 

Beroende av: Min mobil och att ha saker runt handlederna, asså typ armband, hårsnoddar etc. 

Vad tror folk om dig som inte känner/träffat dig? Hur ska jag veta?? Att jag verkar efterbliven kanske? Eller pratglad eller öppen haha

Stämmer det? Ja, annars hade jag inte föreslagit det

Vad får du ofta komplimanger för? Får typ inte komplimanger och isåfall är det typ att jag är fin. Så ah, ganska luddigt där, men har fått komplimanger för läppar och rumpa på senare tid. 

Vad säger du för att imponera på någon? Tjena kexet! Nämen jag försöker inte imponera på något annat sätt än att bara vara mig själv, lite extra charmig kanske. 

Hur imponerar man på dig? Genom att vara sig själv och lite extra charmig hahaha lol, men alltid ett plus om man får mig att skratta liksom.

Brukar du skratta för dig själv? Alldeles för ofta.

Vad står det i ditt senast inkomna sms? "Hitta dessa tåg iallafall :*"

Var bor du? I mitt hus *da dum tssss*

Trivs du där? Som fan, min säng finns här. 

Äger du några converse? Nope, ain't nobody got money for märke. 

Sprit, cider, vin eller öl? Cider. 

Brukar du blir för full? Nope, aldrig varit full. 

Vad har du för mobilöperatör? TREEEE

Är du allergisk mot något? Nope, inte vad jag upptäckt iallafall

Har du haft sex idag? Har sex varje dag. Eller asså man kan ju önska. Så nope.

Hur svarar du i telefonen? Beror på vem som ringer. Svarar olika varje gång, men typ yooooooo, eller tjäna, eller något i den stilen

Vem ringde du senast? UMO

Vad sa den du senast pratade med i telefonen? Förmodligen något om att jag fått en tid där någon gång (tidsinställt)

Antal timmar sömn inatt: Skulle satsta typ 9. 

Sov du ensam? Ja, and I really hate it.

Brukar du komma i tid? Brukar vara i lite dålig tid till bussen, men annars kommer jag i tid till det mesta. 

Vanligaste färg på dina kläder? Svart.

Vad saknar du? Sol, värme och en viss person

Rakar du benen? Nope, jag epilerar dem.

När brukar du oftast gå och lägga dig? 22.00-22.30. 

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Japps, om man får känslan av att personen är king. Har upplevt intresse redan vid första träffen.

Har du spytt offentligt? Jupps, men inte av samma anledning som de flesta andra ungdomar, utan jag var liten och jag och mitt dagis skulle åka buss och jag blev jätteyr och illamående av golvet och tyckte det var en king idé att spy rakt ut i ingången till bussen :)))) 

Vad skulle du göra om du vore kille/tjej för en dag? Om jag var tjej skulle jag bara leva som jag gör nu, men om jag var kille hade jag haft sex, kört helikoptern och helt enkelt bara haft en jävligt rolig dag. 

Har du bra vänner och äkta vänskap? Japps

Är du nöjd med ditt liv? Nope. Eller asså blandat. Hade absolut kunnat ha någon annans liv hellre än mitt men samtidigt är jag extremt nöjd med mitt liv utifrån de förutsättningarna jag har. 

Är du bortskämd? Skulle jag inte säga. 

Vad längtar du till? Detta

En speciell dag du alltid minns: Extremt många

Dejtar du någon just nu? Dejtar är väl lite fel ord, men det finns någon jag känner ett intresse för. 

Vem ringer du om du är arg/ledsen? Ingen. Skriver en text om mina känslor och sen är det bra. 

Har du sovit i din egna säng inatt? Ja och jag ångrar inte en sekund. 

Vilken ögonfärg har du? Lika blå som medelhavet

Vad skulle du göra om du vann en miljon? Åka utomlands och shoppa jävla massa kläder.

Bär du glasögon eller linser? Borde använda mina glasögon, men är ganska dålig på det. 

Har du piercing? Bara tre stycken i öronsnibbarna. 

Vill du gifta dig? JAAAAA

Vill du ha barn? JAAAAA

Vad dricker du när du är törstig? Vatten!

Vilken är din favoritglass? Ben&Jerrys Half Baked. Asså shit det är sex för smaklökarna

Tror du på ett liv efter döden? Vet ej, men tror på andar, så på sätt och vis antar jag.

Tycker du om sushi? BLÄÄÄÄÄÄÄ 

Vad äter du helst när du ser på film? Inget, men om jag äter något är det typ chips

Bor dina föräldrar tillsammans? Jaa och jag bor också med dem 

Är du morgon- eller kvällsmänniska? Med tanke på att jag bara vill sova hela tiden när jag inte är i skolan är jag inget. Men mest kvällsmänniska ändå. Älskar att ligga och snacka med folk på natten. Känns lite extra mysigt då typ 

längtan

      

    
Tänkte att jag bjuder på bilder som typ har med detta att göra som jag själv tagit/är med på. 1+2 har med barn att göra (är dock jag och kusinerna samt mormor på 2an) 3+4 är student och bal och är min systers! 

Hej på er!

Eftersom det är söndag och jag inte har något att göra skulle det bli ett ganska kort och tråkigt inlägg, så gör det bästa av situationen och pratar om något som börjat ta över mitt liv under den senaste tiden, nämligen längtan. Så jag tänkte berätta om mina absolut största längtor (???) eller nåt.. hehe whut.. 

Träffa den rätta. Ni vet den som allt känns så rätt med från dag 1. Han som längtar lika mycket efter att få träffa mig som jag längtar efter honom. Han som får det att pirra bara genom att kolla på en. Han som avgudar en och inte vill något hellre än att spendera resten av livet med en. Cheesy kanske, men det skulle vara så himla nice. 

Bli sambo och gifta mig. Tänk att få komma hem från jobbet, låsa upp dörren till sitt eget hus/lägenhet och där inne finns han. Den rätta. Att få spendera varje dag och varje natt med han. Få låta han ha mitt efternamn (då jag inte tänker byta bort Hjortskull). Evig kärlek. Jatack. 

Bli mamma. Tror detta är det jag längtar efter mest faktiskt. Men krävs en utbildning, ett jobb, en stabil inkomst och den rätta innan jag känner mig redo. Men en lite mini-Matilda skulle sitta fint att gosa med. Få uppforsta hen själv, hitta på massa bus. Sen ser jag fram emot att se min framtida pojkvän leka med barnet, busa med det och bara vara en underbar pappa. Finns nog fan inget sexigare än män som busar med barn. 

Åka utomlands. Har inte varit utomlands på 8 år och längtan efter en klarblå himmel, ett blått hav och massa palmer börjar stiga mig åt huvudet. Det ultimata skulle vara att åka utomlands med den man älskar mest. Men lär ju inte hända på ett tag ändå. 

Student och bal. Har länge velat sluta skolan, men nu när man bara har ett år kvar börjar längtan stiga och är mer taggad än någonsin på att sluta skolan, slippa läxor och jobba hela dagarna istället, med andra ord är jag mer taggad än någonsin på att komma ut på praktik nu. 

sa någon ångest

En lördagkväll. En lördagkväll som hade kunnat bli så himla bra, men istället fylls den med ångest, självhat och tårar. Jag som mått så bra så länge nu, varför just ikväll? Vill inte skratta, älska eller känna glädje. Det känns fel. Nu mår jag dåligt, och då jävlar ska jag må dåligt. Värdelös står ristat i min panna och ekar högt i mitt huvud. Vill inte se eller prata med någon. Vill bara dyka ner i ett bottenlöst hav och simma tills jag når det bottenlösa havets botten. Vill gräva ner mig i en grop som är omöjlig att ta sig ur. Vill ut och springa. Springa tills jag inte kan andas, tills mina lungor slits i stycken. Tills allt blir svart. 

Vad är ångest egentligen? Hur känns det? Frågorna är många och svaret är svagt. Jag vet inte hur ångest känns för andra, men för mig är det den äckligaste och hemskaste känslan som finns. Att kunna gråta i timmar och bara tänka och se negativt. På mig, på händelser och på omvärlden. 

Hjärtklappning. Allt känns som en röra i hela magen. Huvudet gör inget annat än snurrar och tänker samtidigt som allt är helt svart. Så ofokuserat. Det går inte att fånga en tanke och hålla fast i den. Jag vill bara krypa ur min kropp. Försvinna. Fly dit rosorna är röda och skogarna är gröna. Blir så extremt svag. Både psykiskt och fysiskt. Orkar knappt sitta. Det är tungt att andas och minsta lilla får allt att brista. Det är som en vattenkanna som är extremt full. En kanna som man ska försöka balansera från kranen till bordet. Minsta lila skak och du spiller. Ungefär så är det. Man håller tillbaka, anstränger sig för att inte gråta, men sen släpper någon en kommentar och allt går i kras. Allt vattnet hälls ut och när man väl börjat gråta tar det sina timmar innan det är lugnt ingen. När det är som värst gär det inte ens äta en middag utan att gå ifrån och gråta eller börja gråta mitt i maten. 

 

Det förstör min vardag och jag vill inget hellre än att bli av med det, men det går inte. Och det är det som är det värsta.